Jag vet att jag sällan skriver här men det är för att...
Jag är missnöjd med min situation. Jag tycker inte jag får tillräckligt med kärlek och ömhet från min hälft. Jag tycker det känns som jag blir föraktad till och med. Jag har tappat en stor del av mina känslor. Jag går mest omkring och känner mig asexuell. Jag vill inte leva ihop med någon annan vuxen människa längre för just nu kostar det mer än vad det ger.
Jag är antagligen dum i huvudet som känner så här men det som ligger och pyr länge har en förmåga att växa sig större och större. Jag har det OK men inte perfekt. Jag vill mer! Framför allt vill jag ha någon som visar att den älskar mig, annars kan det kvitta, eller hur?
Idag sa jag i stridens hetta att jag ville skiljas. Jag har velat säga det när jag inte varit arg men det har inte gått att få ur mig. Jag försökte förklara att det inte är så djävla enkelt att säga något sådant rätt upp och ner utan att det är lättare när man är förbannad. Jag menade det dock. Varför skall jag dela mitt liv med någon som behöver tänka efter för att kunna svara på vad förhållandet ger denne?? (Jag fick inte ens något svar så han kom inte på något). Han säger att förhållandet ger honom något men han kan inte säga vad, han kommer inte på något.
Själv kunde jag i varje fall säga att förhållandet inte ger mig någonting, inte någonting alls.
Är i behov av att gnälla
Jag har inte ätit mediciner på ett år nu. Det beror naturligtvis på att jag varit gravid och nu ammar. Jag klarade mig ganska bra under själva graviditeten men nu har alla skavanker och negativa beteenden och symtom kommit tillbaka sakta men säkert. Jag mår verkligen piss emellan varven, har tappat självförtroendet totalt och är misstänksam gentemot alla. Jag har fått tillbaka sociala fobin och har känt att det bara är en tidsfråga innan panikångesten kommer igen.
Det har hänt jäkligt mycket senaste tiden och mer kommer hända. Jag hatar att må så här, jag blir impulsiv utöver det vanliga och gör en massa dumma saker. kan inte hejda impulserna. Allt som byggts upp under de senaste åren försvann på ett år. Bit ihop, stå ut..det kommer en ny dag imorgon.
SUCK
Bäste Herr Statsminister med tillhörande Husmark!
Jag har mina verkliga vänner här, här i cybervärlden för de som fanns i verkligheten försvann när det tuffade till sig. Sen har vi aldrig hittat tillbaka igen, om det fanns några från början överhuvudtaget? Jag vet inte för det enda jag minns av det som varit är det som är traumatiskt. Att ha blivit utnyttjad, att ha varit självdestruktiv, att ha försökt ta mitt liv så ung som 13 år gammal första gången. Idag har jag inte bara ett jobb, jag har även ett företag, jag är aktiv i en lokal ideell förening som jobbar för att sprida kunskap om oss NPF:are till er andra normala tillsvidare. Jag ingår numer i systemet på den "rätta" sidan. Livet fungerar så bra att jag höll på att glömma mitt gamla svåra förflutna, jag höll på att glömma bort att jag är människa. Jag röstade på en blå regering för det gynnade mig då!
Det här är tufft att gå ut med bäste statsminister men när älskade vackra fina vännen inte såg någon annan lösning än att försöka avsluta sitt liv då måste även herr statsminister förstå att nya sjukförsäkringsreglerna leder till spillda människoliv! Jag skäms att jag röstade på dig och din regering, jag känner mig ansvarig för att min vackra fina vän inte orkar leva. Hur mycket jävlaranamma det än finns så finns det ingen livsvilja när hoppet är tappat. Att tvingas till ovisshet, att inte kunna se en framtid, att tvingas må så dåligt att ett avslut känns som enda lösningen.. Vill verkligen regeringen med Husmark i spetsen ha det på sitt samvete?
Minns inte var, när, hur jag skrivit om detta tidigare men ....
Jag har ganska nyligen konstaterat att jag inte minns så mycket av vuxenlivet heller...
När barnen var små, det jag minns är minnesbilder från fotografier jag sett flera gånger.
Några ganska omvälvande tillfällen minns jag med men vardagliga saker är helt bortblåsta...
Jag minns exempelvis när äldste sonen började prata när han var 4½ år för det var ju naturligtvis väldigt stort.
Jag minns inte de där andra tillfällena, ex första tanden, första stegen etc...
Det är både gott och ont med att inte minnas...
Gott för att jag har inga problem med att resa mig och gå vidare men ont av samma anledning...
Vem vill vara känslokall liksom? Jag skriver känsokall för att jag inte berörs av traumatiska saker på samma sätt som de flesta andra..genom att visa känslor.. Jag stänger av, går vidare och låter bli att minnas istället.
Jaja, det blir väl bra någon dag...
(repris)
Nytt sen senast är att vi har datum för svar på dotters utredning, jag har fått SSRI-preparat, livet i övrigt känns lättare på vissa plan men har fått frågetecken på andra plan.
Landstingsarkivet ringde upp och frågade om jag verkligen ville ha alla 120 sidor av journalen från psykiatrin i Stockholm.
Jag kände mig faktiskt lite upprymd över den frågan. 120 sidor kanske kan ge en del svar?
Nåväl, vi får se..vi får se....
Tjing, värsta svackan över...........
Impulsivitet ni vet ;-)
Kommer snart tebaxs
Det känns som jag vill ta en tajmout
Jag har allt under kontroll än så länge, alltså planerar för att hjälpa mig tillbaka på rätt köl.
Det är kaos i huvudet, ett ofantligt virrvarr och jag kommer ha mycket jobb framöver att hämta tillbaka energin.
Jag pausar även här ett tag och återkommer när allt är under hyfsad kontroll...
Njuter av sommaren som kom tillbaks
Tittar på tvätten som nys hängts ut, det är sommar det....
Fick lite oväntad energi igår från håll som inte var väntat. Det behövs inte mycket för att komma på rätt köl igen.
Själslign från helt rätt håll och för nuvarande är det det som räknas...
Pratar lite diffust men ibland är det enda alternativet.
JAG ÄR LYCKLIG OCH KÄNNER MIG SOM NY
en får njuta så länge det varar :-)
Tung tid nu
Beslut har tagits och då jävlar skall det ske med en gång...
1. Nolltaxera firman... Jag orkar inte med två jobb längre..eller jag orkar men jag tycker inte det är kul längre.
2. Rumstrera om bland i ett led att kunna avveckla verksamheten nu direkt
3. Livsomvälvande beslut måste tas som jag inte vill skriva mer om här just nu. Har velat runt i tankar för länge och nu orkar jag inte vela mer. Både yrkesmässigt och på det personliga planet
Tre tunga beslut som känns nödvändiga för att inte krascha och för att kunna utvecklas
Impulsivitet är mitt mellannamn
Ritalin och dopamin
(Översättningen är inte helt lyckad i alla meningar)
Ritalin visar på för lite dopamin vid ADHD
Att dopamin är inblandat i ADHD är en teori som får ett allt större stöd. En studie där effekten av mentylfenidat (Ritalin) jämfördes hos vuxna med ADHD respektive utan ADHD pekar återigen på det. Bilder av hjärnan gjord med PET visar att Ritalin har en annan verkan vid ADHD och att de med ADHD hade lägre nivåer av fritt dopamin.
Raclopride, som binder till receptorer för dopamin, gjorde det i mindre utsträckning hos de med ADHD.
Störningar i antingen produktion eller transport av dopamin har länge misstänkts stå för de karakteristiska symptomen för ADHD. Allt fler studier pekar detta.
Amfetaminer har använts för behandling av ADHD sedan 1960-talet och har ofta en god effekt. Risk för beroende och missbruk hos patienter med ADHD har inte setts trots flera studier. Tvärtom tycks risk för missbruk minska av behandlingen. Däremot har man i USA sett att en viss mängd av det som skrivs ut passerar från ungdomar som behandlas till deras kamrater särskilt på Universitet och högskolor.
Dopamin och ADHD
Amfetaminer ökar mängden av signalsubstanserna dopamin och nor-adrenalin. Eftersom de ofta minskar symptomen tydligt verkar det troligt att störningar finns i något av systemen. Vidare finns amfetaminer, eller snarare isomerar, som påverkar dopamin i hög utsträckning och nor-adrenalin i mindre. Dessa visar jämförbar god effekt och fungerar bättre för många som får biverkningar av läkemedel med båda isomererna..
Det pekar på en störning i hjärnans dopaminsystem vilket stämmer väl med vad vi idag vet om de områden där de funktioner, vilka är nedsatta vid ADHD, fungerar i hjärnan.
Vuxna med ADHD reagerar annorlunda på Ritalin
I studien, som genomfördes vid National Institute on Drug Abuse, USA, deltog både friska vuxna och vuxna med ADHD. För undersökningar användes PET-kamera tillsammans med ämnet raclopride bundet till kol-11. Raclopride binder till receptorer för dopamin och kol-11 gör att det går att se med PET-kameran hur mycket som binder till receptorerna i olika delar av hjärnan.
Deltagarna i studien, både friska och drabbade av ADHD, fick två injektioner. En gång med placebo och en gång med metylfenidat (Ritalin) utan att de kände till vilket de fick. Deltagarna fick svara på frågor om:
- Deltagarna fick rapportera sina besvär av ADHD.
- Om de kunde känna av Ritalinet.
- Om de ansåg det positivt eller negativt.
- Om de kände trötthet, alerthet, nervositet, ångest eller om effekten var angenäm.
Sämre funktion för dopamin vid ADHD
Hos de som hade ADHD fäste mindre mängder av raclopride till receptorer för dopamin. Man såg detta både för amygdala och hippocampus hos de med ADHD vilka är områden associerade med många av de funktioner som är nedsatta vid ADHD.
Tolkningen av detta är att mindre dopamin släpps ut vid ADHD. Det stämmer väl med de symptom som är associerade med ADHD.
Mer dopamin gjorde att Ritalin inte kändes angenämt.
De som hade ADHD upplevde också metylfenidat mer positivt än övriga. Det är välkänt att rökning och annat drogmissbruk är vanligt vid obehandlad ADHD vilket kan förklaras som en form av självmedicinering för att kompensera låga nivåer av dopamin.
Ökade nivåer av dopamin minskade den positiva upplevelsen av Ritalin. Normalisering av dopamin tycks med andra ord motverka den "onormala" tidigare upplevelsen av läkemedlet. Det kan förklara varför missbruk är mindre vanliga hos personer med ADHD som medicineras.
Vad är Ritalin (metylfenidat)?
Metylfendiat patenterades 1954 av Ciba pharmaceutical som idag ingår i Novartis som än idag säljer metylfenidat under namnet Ritalin. Det har används för behandling av ADHD sedan 1960-talet och är det vanligaste läkemedlet mot ADHD. Ritalin är kemiskt en amfetamin.
I hjärnan fungerar det som en återupptagningshämmare av dopamin och nor-adrenalin och ökar genom det mängderna av både dessa. Tillskillnad från flera andra amfetaminer och medverkar inte Ritalin (metylfenidat) till att mer dopamin släpps ut och risken för att beroende ska utvecklas anses därför lägre.
Fler läkemedel som används i Sverige är återupptagningshämmare av dopamin. Det gäller Zyban (bupropion) som används mot rökning liksom det antidepressiva läkemedlet Zoloft (sertraline).
Studien är publicerad i JAMA.
Här finns den
Gamla nyheter men tål att upprepas...
När började man medicinera dagisbarn? När började man diagnostisera ADHD på barn som inte börjat skolan?
Yngste sonen med diagnos skulle fylla sex år och var ett STORT undantag från regeln.
Nu kan vi läsa om barn under fyra år??
Vad har hänt med toleransnivån gentemot små barn?
Nu ser vi fram emot Maj 2010 och resultatet av denna studie
Inspirationen flödar!
Jag är helt slut i kroppen, orkar inte en prata med någon..har lagt mig i sängen och sagt godnatt till alla som är vakna.. Imorgon börjar verkligheten igen. Imorgon börjar jobbet.
Jag säger godnatt, försöker få stopp på projektandet så jag kan somna..
Natt natt, må den vara god
Vad är egentligen problem och vad är personliga egenskaper?
Idag är gränsdragningarna mellan egenskaper och funktionshinder hårfin i vissa fall. Grovt överskattat kanske. Vad jag menar är att de allra flesta människor har drag av någon form av syndrom. Jag hade en ganska intressant diskussion med min make igår som för övrigt är en ut i fingerspetsarna neurotyp i sitt resonerande.
Jag är nog lite orättvis där, han är en perfekt psykologkandidat eftersom han är duktig på att tänka objektivt.
Han resonerar som så; eftersom fler och fler människor blir livsberikade med diverse diagnoser och syndrom så kanske det är så att det hör till det normala att inte vara normal? Allt som avviker grundas ju egentligen på vad som avviker från det som är normalt. Är vi på väg mot tider där det "onormala" håller på att bli normalt eller handlar det om att vi "ser för mycket" ?
Jag är ju själv extremt intresserad av neuropsykiatri, därav kommenterar jag ofta avvikande beteenden hos andra människor högt. Mina tankar högt alltså.. Pga detta startade diskussionen då min make menar på fullt allvar att jag lider av Münchhausen de proxy light ;-)
Alltså jag ser saker hos andra som inte finns, inte så illa att jag framkallar saker utan bara att jag ser dem..därav light ..
Jag menar att det beror på mitt intresse och då skulle i så fall hela världens psykologskara lida av Münchhausen :P
Vad säger ni, vad tror ni, missbrukas diagnostiserandet eller har vi underskattat dess sanna existens i alla år?
Mycket tankar nu
Som ni märker är det mycket egenterapeutiska tankar just nu. Det är rörigt i skallen och jag har svårt att få ner det riktigt som jag vill. Ambivalens kallas det visst.
Imorgon skall jag ringa min psykiater och kolla upp när vi hade tid. Jag har missat skriva ner det av någon anledning.. Jag skall ta upp det här med henne om min ökade oro och kanske ta hennes förslag kring SSRI-preparat i beaktande... Får se, får se...
Jag mår hyfsat bra faktiskt! SÅ LÄNGE JAG SYSSELSÄTTER TANKARNA MED ANNAT!!!
Nu vill jag lära mig att må bra utan att behöva fylla tiden. Jag vill kunna koppla av utan att få ångest. Hur uttrycker jag bäst det här? Mina egna misstankar kring borderline är det någon mening att ta upp det?
Min psykolog dog ju tyvärr och jag tackade nej när psykiatern frågade om jag ville bli rekommenderad en ny. Kanske jag skulle ta upp det igen?
Nåväl..jag skall inte spy galla härinne men å andra sidan är det ju lite det som är själva syftet med bloggandet. Att berätta, få respons och därefter analysera och agera?
Ha en fin dag vänner..Imorgon är semestern slut för mig...
Idag kära vänner....
Efter att ha forskat en del inom psykiatrins slutna väggar så har jag konstaterat att mor min förmodligen både är bipolär samt har en narcissisistisk personlighetsstörning.
Jag försöker färtränga min egen borderline AHA-upplevelse men det går nästan inte. En fråga, kan man ha borderline hela uppväxten och sen i 35-årsåldern bara märka av det ytterst lite?
Dessa kriterier finns att se:
De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning enligt DSM-IV lyder som följer:
- gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
- uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
- uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
- visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
- vissa kan uppvisa suicidala gester, suicidhot och ibland upprepat suicidalt beteende, eller självskadande handlingar
- är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
- känner en kronisk tomhetskänsla
- uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
- har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.
Det här är jag!! Jag är bara lite mindre intensiv numer...
Jag har fått diagnoserna ADHD kombinerad form med autistiska drag. Jag har agorafobi och panikångest men detta har aldrig slagit mig förut. Kan jag kanske ha Borderline?
Hur som helst så var samtalet med min mamma bra. Hon högg direkt och försökte lägga börda på mig för att framkalla ångest hos henne men jag gav igen och hon försökte verkligen förstå. Hon reste inte på sig och gick.
Hon har haft det djävligt jobbigt och jag fick sagt att jag bara minns det mest traumatiska i livet ..
Det kändes bra..
Jag konstaterar också att jag är på väg in i beroendets värld igen. Jag dricker för mycket. Jag vet att det kommer lugna sig när jag börjar jobba men vet inte hur jag skall fixa det...
Nu är alkohol rogivande och DET är ett STORT problem..
Jag får fundera på det här ett tag..
Fördelen med att rota i sitt förflutna är att få vetskap om att det man minns det minns man rätt!
Det känns tungt med de här kopiorna men ändock nödvändigt, tänk ändå att jag lever, tänk vilken massa konstiga diagnoser...
Postcommotionellt syndrom
Intoxication stesolid vilket innebär överdos av stesolid
Supraventrikulär paroxysmal tachcyardi
Åh tänk så många fina namn det finns på blåmärken
Ja, hur går man vidare nu? Det saknas en del som jag minns och sen har det kommit en del som jag inte minns.
Det kanske kommer..de behöver eventuellt bara leta lite till. Varför finns det inget från när jag var barn tro..
Varför finns inga normala journaler? Vad hände med den gamla hederliga halsflussen typ?
Nä, polisregistret nästa...det ser väl ungefär lika roligt ut det.
Hua hua, är det här verkligen nyttigt?
Toss toss
Vad jag egentligen vill ha sagt är att jag vet att jag uppdaterat dåligt härinne och känner att jag vill få ner några rader om vad som händer i mitt liv.
Dotter har gjort alla tester som skall göras, det som är kvar är möte med pedagog i förskoleklassen nu i höst. Skall informera skolan om detta när dottern börjar.
För egen del så har jag skippat medicinen i perioder nu i sommar. Jag vet inte om den gör någon nytta?
Jag testade att ta hela dagsdosen på en gång men det var på tok fel så det blev inte bättre. Antagligen är det så att jag inte märker av det själv eller så är det så att det inte gör ett piss.
Stor son skulle ha uppehåll nu i sommar men det fungerade inte. Efter tre veckor var vi tvungna att börja med medicinen igen. Han mådde dåligt av att få höra hur jobbig han är hela tiden. (Inte av oss vuxna förstås). Dessutom var det väldigt lite i vardagen som fungerade för honom utan medicinen.
Mellansonen är jag faktiskt lite oroad för. Han har en del konstiga idéer för sig och är alldeles för vapenfixerad för sitt eget bästa. Han blir så arg när han blir arg att man får gå emellan för att han inte skall skada någon allvarligt stackarn. Det måste vara tungt att ständigt missuppfatta allt som sker. Min lille kludd....
Positivt är att stor dotter mår skitbra just nu. Nästan lite maniskt faktiskt. Hon är rolig. Antingen är hon skitsur eller fånigt superglad... Blir inte klok på henne ;-)
En får passa på att njuta så länge det varar..stunderna brukar inte vara så länge ..
Lilleman har blivit en riktig liten gaphals..från att ha vrit lugna lilla killen så tar han mest plats av alla..haha..
han pratar fortfarande som en liten professor och gör oss lyckliga med sina kommentarer. Han har lärt sig några fina ord med.
Djävla idiot
Din åsna
Ärthjärna
Man kan ju undra var en treåring hittar de fina uttrycken..kan det vara en arg storasyrra tro?
Japp, det vet jag att det är för jag har hört dem från henne förr..
Rackarns ungar ;-)
Gubben står fortfarande ut med oss, intet nytt på den fronten med andra ord.
Nä, kanske skulle hitta till bingen nu..eller nåt..bla bla..
